Bollii

Hej på er.. Ja... ibland kan man vara ledsen för saker som har hänt. Just nu är ja de. Därför skriver ja detta inlägg.
Ja varnar er... om ni över huvud taget inte gillar djur alls, aldrig har kännt de bandet man kan få med ett djur, kanske du borde sluta här. Annars kommer du bara inte fatta och tycka ja är dum i huvudet och djurgalen.
För er som någonsin haft dedär bandet med ett djur, me en hund, katt, fågel eller vad som helst, ni kommer nog veta va ja pratar om, och varför ja skriver dehär.

Roxette, även kallad Roxan, kom in i mitt liv precis när ja fyllde 14 år. Ja hade precis förlorat min andra medryttarhäst. Han blev såld. Genom den hästen, Gideon hette han, fick mamma kontakter, och även hon skaffade sig en medryttarhäst där. Hon behöll sin häst när Gideon blev såld, och jag lämnades utan. Men de fanns många trevliga människor i mammas stall (till skillnad från de ja var i innan) och snart så kom en av hästägarna fram till mig och berättade att de hade ett sto som varit borta ett tag för att hon hade fått föl, men nu ville de ta hem henne. De frågade mig om ja kunde tänka mig att bli medryttare på henne. Javisst!! Superglad blev ja, nyfiken å allt! Roxan var redan en kändis i området. Hon hade stått i stallet mååånga år innan ja kom dit. Hon var tillochmed äldre än mig! 18 år va hon när ja fick henne. Ja visste inte va ja skulle förvänta mig av denna häst, hade aldrig sett henne när ja tackade ja. Men dom varnade mig för en tjock lat gris till häst. Ja kommer ihåg när ja såg henne första gången. Hon hade kommit dit sent kvällen innan och ja gick upp jättetidigt för att gå å se henne. Å där var hon. En trevlig liten sak. Kände från början att hon och ja hade ett samband på nått sätt. Tog mina första bilder på henne. Tjock som en gris, med tanke på att hon hade fått föl och käkat en massa!
Under första tiden vi skulle börja rida henne så fick vi inte på henne sadeln... den va för liten!! De var bara att börja rida barbacka. Och eftersom den andra medryttaren inte vågade, och inte ägaren heller, så red bara ja henne. Red henne barbacka i två månader innan hon äntligen fick på sig sadeln. Så den första gången ja red henne hade ja ingen sadel.
För er som kanske ridit förr så vet ni att de är en helt annan känsla att rida barbacka, man får en helt annan kontakt.
Iaf... ska försöka inte ge er allför långt inlägg..
Ja hade henne länge. Vi gick på många mindre tävlingar tillsammans, vi tränade varje vecka inför en tränare. Tillslut var magen borta på henne:) Klubbmästare i hoppning var vi flera år, och några rosetter å pokaler har vi då dragit med oss hem:) Blågul rosett = vinst xD
Iaf.. Några tävlingar blir de under tiden ja hade henne. Och samtidigt började ägarens intresse för henne slockna. Och den andra medryttaren fick barn så hon slutade. De betydde att hon var i stort sätt min. Ja fick behandla henne som min egen, bara de att ja stod inte som ägare på papprena. Ja hade henne varje dag. Inte en dag gick utan att ja var i stallet. Och hon blev min egna teddybjörn. Ja köpte en massa saker till henne.. (Kolla in den röda grimman som e såå fin:)) Hon blev riktigt bortskämd. Och ja älskade henne av hela mitt hjärta.

Kommer aldrig någonsin glömma hur hon åt. Hon tog tacksamt emot, och började suga på maten som om de vore godis. (titta noga på bilden i hennes box) hennes tunga stack fram och hon brukade ofta stänga ögonen och verkligen njuta. Snacka om gottegris! Och ja kan väll säga att ja skämde bort henne me de absolut godaste godisarna:)

Men tiden gick. Och skolan var svår att balansera när man hade häst på heltid. Försökte hitta någon som kunde hjälpa mig med henne, men hittade ingen.
Sedan efter två år så bestämde sig ägaren att det var dags för henne att säljas. Dom hade lån på henne som dom ville betala av, och dom betalade i stort sätt för att ja skulle få ha henne kvar. Det var mycke diskutioner om detta hemma. Ena sekunden skulle vi köpa henne, andra inte. Men tillsist så bestämde vi oss att hon skulle få gå. Skitjobbigt var de. Ja var där när ägaren kom och hämtade henne. Packade upp alla mina saker (blev totalt två stora svarta sopsäckar). Nya ägarna verkade jättetrevliga. De gav oss deras adress och mail.
Ja kämpade som in i helvete för att hålla tårarna borta, och de gör ja även nu när ja skriver detta. Hon finns alltid i mitt hjärta och hon kommer alltid vara min första äkta kärlek.